Jag har Afte...
... Det innebär att jag har en blåsa på tungan som gör att jag inte kan äta. Det är inte herpes...
I två heldagar har jag haft "sceniskt gestaltning" i kursen "kreativitets management". Det har frigjort min kreativitet och mitt jag. Det har varit sjukt kul.
Jag tror det även frigjorde min sjukdom. Jag mår kasst inför helgen. Men på lektionen var jag i alla fall med!
Hade personalmöte med alla barlag i förrigår där vi bland annat tog upp att det nu finns gratis kondomer som vi bjuder våra kårpubgäster på. Under redogörelsen för att barlagen skall ställa fram skålen när de jobbar så droppas följande kommentar av min kompanjon:
- "Ja, nu kan vi stoppa in kondomer i alla 1or på Ankars"
Tolka själv...
Dagens Neoman
"- Konstorstolen gick sönder när jag skrev i min blogg... jag lagade den med min rosa-diamant-prydda skruvmejsel".
I två heldagar har jag haft "sceniskt gestaltning" i kursen "kreativitets management". Det har frigjort min kreativitet och mitt jag. Det har varit sjukt kul.
Jag tror det även frigjorde min sjukdom. Jag mår kasst inför helgen. Men på lektionen var jag i alla fall med!
Hade personalmöte med alla barlag i förrigår där vi bland annat tog upp att det nu finns gratis kondomer som vi bjuder våra kårpubgäster på. Under redogörelsen för att barlagen skall ställa fram skålen när de jobbar så droppas följande kommentar av min kompanjon:
- "Ja, nu kan vi stoppa in kondomer i alla 1or på Ankars"
Tolka själv...
Dagens Neoman
"- Konstorstolen gick sönder när jag skrev i min blogg... jag lagade den med min rosa-diamant-prydda skruvmejsel".
Minnen från en sommar...
... med en Asahi Pentax Spotmatic SP500, årgång 73
Välkommen till min blogg
Premiär för den nya bloggen!
Nu är det äntligen min blogg det här.
Vid pekpinnen: Jag!
Vid kritan: Anton!
Vi är ett sådant par som kan skapa underverk!
Dagens neoman
- "Jag är mycket bättre på feminin design", sa han med allvarlig ton
Pengar och jobb och hälsa
Jag har inga pengar.
Jag har nu insett att om jag ska kunna göra det jag vill så måste jag börja sysselsätta mig med sådant som ger lite ekonomisk vinst. Halleluja för ideell erfarenhet, men nu börjar det bli kris. Detta kommer låta som ett lyxproblem, men jag vill verkligen komma iväg och åka skidor, för jag behöver det. Min kropp behöver det och mitt psyke behöver det. För att kunna åka i off pist i Riksgränsen är det bra med hjälm. Jag hittar inte min gamla, så jag måste köpa ny. Jag har inte råd. Jag har knappt råd med Riksgränsen som ändå ligger på ett oförskämt lågt pris nu. Jag har snart inte råd att plugga utomlands. Jag måste helt enkelt hitta jobb.
Så nu är det dags för mig att slänga ut krokar, överallt. På skolan, på kommun på företag. Så akta, här kommer jag!
Jag har nu insett att om jag ska kunna göra det jag vill så måste jag börja sysselsätta mig med sådant som ger lite ekonomisk vinst. Halleluja för ideell erfarenhet, men nu börjar det bli kris. Detta kommer låta som ett lyxproblem, men jag vill verkligen komma iväg och åka skidor, för jag behöver det. Min kropp behöver det och mitt psyke behöver det. För att kunna åka i off pist i Riksgränsen är det bra med hjälm. Jag hittar inte min gamla, så jag måste köpa ny. Jag har inte råd. Jag har knappt råd med Riksgränsen som ändå ligger på ett oförskämt lågt pris nu. Jag har snart inte råd att plugga utomlands. Jag måste helt enkelt hitta jobb.
Så nu är det dags för mig att slänga ut krokar, överallt. På skolan, på kommun på företag. Så akta, här kommer jag!
Jag som mest sitter vid en dator
Trött men gla
Har börjat träna gym igen! Satt på cykeln och var helt slut efter fem minuters hårdpumpande... så jag fortsatte lite till och helt plötsligt var jag inte helt slut... verkade snarare kunna hålla på i oändlighet! Kroppen verkar ha ett minne från svunna tider. Duktiga jag... Måste få tillbaka lite ork i denna gamla kropp. Den ska ju hålla ett tag till så som jag har förstått det.
Ska till Riksgränsen! Inte helt fel! Blir mycket åkning nu. Det är bra för en.
-25... inte att leka med
Dagens neoman
" - Vill du ha sex? Sa hon med en sensuell röst
- Nej, jag vill inte förstöra frissyern, sa han med allvarlig ton"
Har börjat träna gym igen! Satt på cykeln och var helt slut efter fem minuters hårdpumpande... så jag fortsatte lite till och helt plötsligt var jag inte helt slut... verkade snarare kunna hålla på i oändlighet! Kroppen verkar ha ett minne från svunna tider. Duktiga jag... Måste få tillbaka lite ork i denna gamla kropp. Den ska ju hålla ett tag till så som jag har förstått det.
Ska till Riksgränsen! Inte helt fel! Blir mycket åkning nu. Det är bra för en.
-25... inte att leka med
Dagens neoman
" - Vill du ha sex? Sa hon med en sensuell röst
- Nej, jag vill inte förstöra frissyern, sa han med allvarlig ton"
Idéer på cat walk
Flippelliflopp i galopp!
Jag hade gärna deltagit på idétävlingen den 25 februari. Vi hade kunnat bli ett galant team! Men jag ska hålla ett personalmöte med 80 bararbetare då...
Varför ska allt hamna på samma datum?
Nu ska jag plugga... har massa att plugga. Skolan börjar bli till ett universitet nu.
Ska gå på cat walk. Kan det vara kul tro?
Alltså blir det ingen hjärnträning med idéproduktion för att visa vad jag går för och dessutom få betalt, men jag ska bli utstirrad av folk för att visa upp andras grejer, helt gratis!
Jag hade gärna deltagit på idétävlingen den 25 februari. Vi hade kunnat bli ett galant team! Men jag ska hålla ett personalmöte med 80 bararbetare då...
Varför ska allt hamna på samma datum?
Nu ska jag plugga... har massa att plugga. Skolan börjar bli till ett universitet nu.
Ska gå på cat walk. Kan det vara kul tro?
Alltså blir det ingen hjärnträning med idéproduktion för att visa vad jag går för och dessutom få betalt, men jag ska bli utstirrad av folk för att visa upp andras grejer, helt gratis!
Teknikens under
Den enda bild som är kvar av ungefär 800 som fanns på mitt minneskort.
Den känns demonstrativt ensam.
Den känns demonstrativt ensam.
Tiga är silver.
Hon hade väntat länge på detta ögonblick. Äntligen en chans att träda fram och till slut göra något eget, inte bara slita för andra.
Det hade varit en lång tid av hårt arbete. Mest för att lära sig om hur världen fungerar och hur hon själv fungerar i världen. Men hon visste hela tiden vad det var hon ville med allt slit. Hon ville ha sitt eget projekt, sitt eget hjärtebarn som hon kunde stå för och stolt visa upp. Hon ville att hennes namn skulle bli ett eftertraktat varumärke. Det blir det inte genom att jobba som projektassistent. Då hjälper man någon annan med deras hjärtebarn.
Så nu var det äntligen dags att få möjlighet till att göra det hon själv ville. Chansen att få ett kapital, ett stort kapital att göra vad hon ville med. Helt enkelt för bra för att vara sant. Nu gällde det bara att visa att hon var den som var värd att satsa på. Det var hennes projekt som var det mest lyckade.
Länge hade hon suttit och förberett sig. Hon viste vilka som skulle vara där, hon visste vad det ville höra och på vilket sätt dialogen skulle läggas fram. Hon var ju ändå hyfsat slipad när det gällde detta med mingel, med tanke på alla de gånger hon varit ute och promotat andras projekt.
Så där steg hon nu över tröskeln in genom glasdörrarna till det stora luftiga rummet, ljuddämpat så att alla kunde höra vad ens mingelpartner hade att säga. Det var kalt och inte särkilt personligt, men det gjorde också att platsen var neutral för alla och ingen behövde känna sig malplacerad.
Sedan tidigare hade hennes projekt presenterats för de storsatsare som var där, så nu var det dags att glänsa och visa upp hjärnan bakom denna fulländande idé. Hon hade läst några av de andra tävlandes projektpresentationer och tyckte utan tvekan att hon faktiskt hade det där lilla extra i sin pitch. Ingen jantelag här inte.
Efter att ha hängt av sig den svarta yllejackan i garderoben och tagit på sig sin name-tag hon fått av entrépersonalen så stegade hon in i mingelrummat för att ta för sig av maten. Hon hade inte kunnat äta på hela dagen utav nervositet, men kände nu att allt började lugna sig när hon väl var på plats. Bäst när det verkligen gäller helt enkelt.
Redan vid buffén, bestående av olika snittar som man inte riktigt viste vad de innehöll men som huvudsakligen var väldigt snygga, så kom det fram någon som sökte konakt med henne.
- "Hej! Är du här för att visa projekt eller för att satsa på projekt?" Frågade en ung, blond kille i en otroligt snygg väst och kostym i ungefär hennes ålder. Han plockade upp ett par av de snyggaste snittarna på ett litet fat och en direkt i munnen. Hon viste omedelbart att han var här för att tävla om storsatsarnas intresse.
- ”Oj! Här gick vi rakt på sak”, svarade hon med en lättsam ton. ”Jo, jag är här för att se om det finns någon som fattar tycke för mitt projekt”.
- ”Aha, nu vet jag vem du är. Jag läste din projektpresentation. Fräscht. Lite bubbel?” Han ställde ner tallriken och lyfte två glas. Ett till henne och ett till honom. ”Skål och lycka till!”
- ”Skål och lycka till, till dig med!” Svarade hon. ”En riktig sån där sliskig ögontjänare”, tänkte hon. Men oblyg var han, och hon hade läst hans projektpresentation också som inte var alls särskilt dålig. Riktigt bra var den till och med.
- ”Ja, men då ska jag väl sätta igång och snacka in mig lite hos dessa trevliga damer och herrar som är här bara för att prata med oss. Trevligt att träffas, kanske ses senare”.
Han gav henne ett brett leende och stegade in i folkhopen som nu blivit större i mitten av mingelrummet. ”Smörigt”, tänkte hon. Men vad otroligt förtroendeingivande det leendet var. Riktigt charmigt var det till och med.
Hon insåg nu att hon borde göra detsamma som smörpojken, att ge sig in bland pengahajarna och hoppas på att bli utvald. Eller nej, se till att bli utvald. Plötsligt kände hon ett hugg i magen, ett hugg hon inte känt på länge. Var hon osäker? Var hon nervös? Var hon verkligen tillräckligt skarp som den där grabben? Eller tillräckligt skarp var hon kanske, men inte lika ögontjänande. Skulle hon köra på samma spår som han? Nej, det kunde hon inte. Hon måste hitta en egen stil så att hon sticker ut. Hon stannade av i sina tankar, drog ett djupt andetag och stegade även hon mot folkhopen. Hon svepte glaset, snittarna rörde hon inte. Så insåg hon med ens att hon inte borde druckit upp bubblet. Vad skulle hon nu göra för att ta makropauser i samtalet om hon inte kunde sippa på sitt glas. Hon vände direkt på klacken. Kände att en klump började växa i magen. ”Herre gud vad konstigt det där måste sett ut”, tänkte hon. Hon tog i alla fall ett nytt glas för att ha något att bära på. Hon tittade mot folkgruppen igen. Plötsligt såg hon den blonda smörpojken som ljudligt berättade något som tydligen var väldigt intressant. Alla fyra omkring honom skrattade och lyssnade intensivt. ”Fan, vad trevlig han ska vara då”, tänkte hon.
Det hade redan gått en halvtimme av tillställningen och hon insåg att hon nu måste börja göra något, inte bara stå där. Hon tog åter igen ett djupt andetag och gick mot folkhopen med glaset i beredskap. Det var nästan så att hon kände att hon inte syntes. Det var en konstig känsla som hon inte var van vid. Hon ställde sig vid ett av mingelborden, men istället för att ta kontakt så stod hon och lyssnade på det redan påbörjade samtalet. Det var något som gjorde att hon tvivlade på sig själv. Tänk om hon sa något fel, något som inte passade in bland dessa människors mingelmönster och därför skulle de se henne som konstig. Och konstig kan man verkligen inte vara. Konstiga människor vågar ingen överlåta sina pengar till i förtroende. Så där stod hon, pratade inte mer än när hon behövde svara på en fråga som någon ställde. Tiden gick.
Plötsligt stötte någon in i hennes axel. Hon vände sig om och mötte blicken från en kvinna.
- ”Nämen oj, förlåt”, sa kvinnan. ”Så klumpigt av mig, men det är svårt att ta sig fram här i trängseln”.
- ”Det är ingen fara”, sa hon.
- ”Nämen är det du? Din projektpresentation är jättespännande. Du vet hur man bjuder på något väldigt innovativt men som ändå låter tvärsäkert. Du ligger bra till skulle jag tro”, sa kvinnan och gav henne ett leende.
- ”Tack, jag får hoppas på det”. Svarade hon och log tillbaka. Plötsligt kände hon hur spänningar släppte i kroppen, men ändå ville hon inte säga för mycket för att förstöra ögonblicket. Kvinnan stod kvar med blicken på henne en stund och sa sedan,
- ”Jag förstår att det är nervöst en sådan här kväll, men ta det lugnt, din idé är suverän."
Kvinnan gick vidare in i folkmyllret och försvann utom synhåll. ”Vadå nervös, vad händer egentligen?”, tänkte hon. Tiden gick.
Så plötsligt hade två timmar passerat. Hon viste inte riktigt om det kändes som om tiden stått stilla eller om den rusat iväg, men borta var den i alla fall, hennes glänsartid. Hon hade nog sammanlagt sagt 60 ord under dessa två timmar, alltså ett ord varannan minut. ”Herre gud så lite”, tänkte hon. Ett harkel hördes plötsligt från scenen längst bort i lokalen och alla minglare tystnade. En man stod på scenen, den man vars pengar skulle satsas på det bästa projektet. Hennes hjärta satt plötsligt uppe i halsen. Var det redan dags?
- ”Hej och välkomna! Jag hoppas att ni haft en givande kväll med mycket diskussion och utbyte. Vi har äran att ha tio utvalda idékläckare av fem hundra ansökta här ikväll, vilket helt klart säger att dessa har något extra som vi andra kan lära av. Dessa tio idéer är noga analyserade av oss i organisationen och det har varit mycket svårt att bestämma vilket projekt som kan ge det bästa resultatet, kortsiktligt som långsiktligt, internt och externt. Men efter denna kväll har vi slutligen bestämt oss, nu när vi alla har haft chansen att träffa dessa personer bakom idéerna”.
Hennes hjärta satt nu inte bara uppe i halsen, det kändes som om det skulle hoppa ur. Magen var ihopdragen till en lite sten. Hon skakade i hela kroppen. Varför åt hon inte tidigare? Då hade hon haft lättare att hantera det här. Hon kände sig svag.
- ”Så efter en noga överläggning vill vi nu slutligen önska vinnaren upp på scen… och vinnaren är…”
Mannen på scenen tog en extra lång symbolisk paus för att få njuta av makten i ögonblicket. Nu började hon få andnöd.
- ”… Peter Pietucha!”
Applåderna stegrade, hurrarop ljöd, upp på scenen gick en blond smörpojke i en snygg grå kostym. Hennes hjärta sjönk. Långt ner sjönk det. Smörpojken fick ta emot en bukett blommor av kvinnan hon fått komplimangen av, sedan skakade han hand med mannen med mikrofonen. Hon hörde nästan inte applåderna, hon var som bortdomnad. Plötsligt drogs hon ur chocken när den manliga rösten från scenen ljöd igen.
- ”Vi har även som en andra plats i denna tävling en tjänst inom vårat företag som kräver en innovativ och strukturerad person. Denna plats vill vi ge till Christina Holmberg!”
Hon viste inte vad hon kände. Skulle hon få arbeta för någon annans sak igen? Borde hon vara glad? Borde hon vara besviken? Är hon oförskämd om hon inte blir glad? Hon tog två djupa andetag, kände hur hon åter fick lite syre till hjärnan. Hon klämde i sig två snittar som låg på bordet hon stod vid. Tog ännu ett djupt andetag och började sedan gå mot scenen. Det var dags att visa lite stolthet.
Uppe på scenen tog hon emot blombuketten från kvinnan med ett ansträngt leende och just som hon skulle tacka böjde sig kvinnan fram mot hennes öra.
- ”Ta detta konstruktivt”, sa hon, ”du är en söt tjej, men du visade inte drivet de sökte, du pratade ju inte särskilt mycket. Ibland är det faktiskt så att tala innebär guld och tiga är silver.”
Det hade varit en lång tid av hårt arbete. Mest för att lära sig om hur världen fungerar och hur hon själv fungerar i världen. Men hon visste hela tiden vad det var hon ville med allt slit. Hon ville ha sitt eget projekt, sitt eget hjärtebarn som hon kunde stå för och stolt visa upp. Hon ville att hennes namn skulle bli ett eftertraktat varumärke. Det blir det inte genom att jobba som projektassistent. Då hjälper man någon annan med deras hjärtebarn.
Så nu var det äntligen dags att få möjlighet till att göra det hon själv ville. Chansen att få ett kapital, ett stort kapital att göra vad hon ville med. Helt enkelt för bra för att vara sant. Nu gällde det bara att visa att hon var den som var värd att satsa på. Det var hennes projekt som var det mest lyckade.
Länge hade hon suttit och förberett sig. Hon viste vilka som skulle vara där, hon visste vad det ville höra och på vilket sätt dialogen skulle läggas fram. Hon var ju ändå hyfsat slipad när det gällde detta med mingel, med tanke på alla de gånger hon varit ute och promotat andras projekt.
Så där steg hon nu över tröskeln in genom glasdörrarna till det stora luftiga rummet, ljuddämpat så att alla kunde höra vad ens mingelpartner hade att säga. Det var kalt och inte särkilt personligt, men det gjorde också att platsen var neutral för alla och ingen behövde känna sig malplacerad.
Sedan tidigare hade hennes projekt presenterats för de storsatsare som var där, så nu var det dags att glänsa och visa upp hjärnan bakom denna fulländande idé. Hon hade läst några av de andra tävlandes projektpresentationer och tyckte utan tvekan att hon faktiskt hade det där lilla extra i sin pitch. Ingen jantelag här inte.
Efter att ha hängt av sig den svarta yllejackan i garderoben och tagit på sig sin name-tag hon fått av entrépersonalen så stegade hon in i mingelrummat för att ta för sig av maten. Hon hade inte kunnat äta på hela dagen utav nervositet, men kände nu att allt började lugna sig när hon väl var på plats. Bäst när det verkligen gäller helt enkelt.
Redan vid buffén, bestående av olika snittar som man inte riktigt viste vad de innehöll men som huvudsakligen var väldigt snygga, så kom det fram någon som sökte konakt med henne.
- "Hej! Är du här för att visa projekt eller för att satsa på projekt?" Frågade en ung, blond kille i en otroligt snygg väst och kostym i ungefär hennes ålder. Han plockade upp ett par av de snyggaste snittarna på ett litet fat och en direkt i munnen. Hon viste omedelbart att han var här för att tävla om storsatsarnas intresse.
- ”Oj! Här gick vi rakt på sak”, svarade hon med en lättsam ton. ”Jo, jag är här för att se om det finns någon som fattar tycke för mitt projekt”.
- ”Aha, nu vet jag vem du är. Jag läste din projektpresentation. Fräscht. Lite bubbel?” Han ställde ner tallriken och lyfte två glas. Ett till henne och ett till honom. ”Skål och lycka till!”
- ”Skål och lycka till, till dig med!” Svarade hon. ”En riktig sån där sliskig ögontjänare”, tänkte hon. Men oblyg var han, och hon hade läst hans projektpresentation också som inte var alls särskilt dålig. Riktigt bra var den till och med.
- ”Ja, men då ska jag väl sätta igång och snacka in mig lite hos dessa trevliga damer och herrar som är här bara för att prata med oss. Trevligt att träffas, kanske ses senare”.
Han gav henne ett brett leende och stegade in i folkhopen som nu blivit större i mitten av mingelrummet. ”Smörigt”, tänkte hon. Men vad otroligt förtroendeingivande det leendet var. Riktigt charmigt var det till och med.
Hon insåg nu att hon borde göra detsamma som smörpojken, att ge sig in bland pengahajarna och hoppas på att bli utvald. Eller nej, se till att bli utvald. Plötsligt kände hon ett hugg i magen, ett hugg hon inte känt på länge. Var hon osäker? Var hon nervös? Var hon verkligen tillräckligt skarp som den där grabben? Eller tillräckligt skarp var hon kanske, men inte lika ögontjänande. Skulle hon köra på samma spår som han? Nej, det kunde hon inte. Hon måste hitta en egen stil så att hon sticker ut. Hon stannade av i sina tankar, drog ett djupt andetag och stegade även hon mot folkhopen. Hon svepte glaset, snittarna rörde hon inte. Så insåg hon med ens att hon inte borde druckit upp bubblet. Vad skulle hon nu göra för att ta makropauser i samtalet om hon inte kunde sippa på sitt glas. Hon vände direkt på klacken. Kände att en klump började växa i magen. ”Herre gud vad konstigt det där måste sett ut”, tänkte hon. Hon tog i alla fall ett nytt glas för att ha något att bära på. Hon tittade mot folkgruppen igen. Plötsligt såg hon den blonda smörpojken som ljudligt berättade något som tydligen var väldigt intressant. Alla fyra omkring honom skrattade och lyssnade intensivt. ”Fan, vad trevlig han ska vara då”, tänkte hon.
Det hade redan gått en halvtimme av tillställningen och hon insåg att hon nu måste börja göra något, inte bara stå där. Hon tog åter igen ett djupt andetag och gick mot folkhopen med glaset i beredskap. Det var nästan så att hon kände att hon inte syntes. Det var en konstig känsla som hon inte var van vid. Hon ställde sig vid ett av mingelborden, men istället för att ta kontakt så stod hon och lyssnade på det redan påbörjade samtalet. Det var något som gjorde att hon tvivlade på sig själv. Tänk om hon sa något fel, något som inte passade in bland dessa människors mingelmönster och därför skulle de se henne som konstig. Och konstig kan man verkligen inte vara. Konstiga människor vågar ingen överlåta sina pengar till i förtroende. Så där stod hon, pratade inte mer än när hon behövde svara på en fråga som någon ställde. Tiden gick.
Plötsligt stötte någon in i hennes axel. Hon vände sig om och mötte blicken från en kvinna.
- ”Nämen oj, förlåt”, sa kvinnan. ”Så klumpigt av mig, men det är svårt att ta sig fram här i trängseln”.
- ”Det är ingen fara”, sa hon.
- ”Nämen är det du? Din projektpresentation är jättespännande. Du vet hur man bjuder på något väldigt innovativt men som ändå låter tvärsäkert. Du ligger bra till skulle jag tro”, sa kvinnan och gav henne ett leende.
- ”Tack, jag får hoppas på det”. Svarade hon och log tillbaka. Plötsligt kände hon hur spänningar släppte i kroppen, men ändå ville hon inte säga för mycket för att förstöra ögonblicket. Kvinnan stod kvar med blicken på henne en stund och sa sedan,
- ”Jag förstår att det är nervöst en sådan här kväll, men ta det lugnt, din idé är suverän."
Kvinnan gick vidare in i folkmyllret och försvann utom synhåll. ”Vadå nervös, vad händer egentligen?”, tänkte hon. Tiden gick.
Så plötsligt hade två timmar passerat. Hon viste inte riktigt om det kändes som om tiden stått stilla eller om den rusat iväg, men borta var den i alla fall, hennes glänsartid. Hon hade nog sammanlagt sagt 60 ord under dessa två timmar, alltså ett ord varannan minut. ”Herre gud så lite”, tänkte hon. Ett harkel hördes plötsligt från scenen längst bort i lokalen och alla minglare tystnade. En man stod på scenen, den man vars pengar skulle satsas på det bästa projektet. Hennes hjärta satt plötsligt uppe i halsen. Var det redan dags?
- ”Hej och välkomna! Jag hoppas att ni haft en givande kväll med mycket diskussion och utbyte. Vi har äran att ha tio utvalda idékläckare av fem hundra ansökta här ikväll, vilket helt klart säger att dessa har något extra som vi andra kan lära av. Dessa tio idéer är noga analyserade av oss i organisationen och det har varit mycket svårt att bestämma vilket projekt som kan ge det bästa resultatet, kortsiktligt som långsiktligt, internt och externt. Men efter denna kväll har vi slutligen bestämt oss, nu när vi alla har haft chansen att träffa dessa personer bakom idéerna”.
Hennes hjärta satt nu inte bara uppe i halsen, det kändes som om det skulle hoppa ur. Magen var ihopdragen till en lite sten. Hon skakade i hela kroppen. Varför åt hon inte tidigare? Då hade hon haft lättare att hantera det här. Hon kände sig svag.
- ”Så efter en noga överläggning vill vi nu slutligen önska vinnaren upp på scen… och vinnaren är…”
Mannen på scenen tog en extra lång symbolisk paus för att få njuta av makten i ögonblicket. Nu började hon få andnöd.
- ”… Peter Pietucha!”
Applåderna stegrade, hurrarop ljöd, upp på scenen gick en blond smörpojke i en snygg grå kostym. Hennes hjärta sjönk. Långt ner sjönk det. Smörpojken fick ta emot en bukett blommor av kvinnan hon fått komplimangen av, sedan skakade han hand med mannen med mikrofonen. Hon hörde nästan inte applåderna, hon var som bortdomnad. Plötsligt drogs hon ur chocken när den manliga rösten från scenen ljöd igen.
- ”Vi har även som en andra plats i denna tävling en tjänst inom vårat företag som kräver en innovativ och strukturerad person. Denna plats vill vi ge till Christina Holmberg!”
Hon viste inte vad hon kände. Skulle hon få arbeta för någon annans sak igen? Borde hon vara glad? Borde hon vara besviken? Är hon oförskämd om hon inte blir glad? Hon tog två djupa andetag, kände hur hon åter fick lite syre till hjärnan. Hon klämde i sig två snittar som låg på bordet hon stod vid. Tog ännu ett djupt andetag och började sedan gå mot scenen. Det var dags att visa lite stolthet.
Uppe på scenen tog hon emot blombuketten från kvinnan med ett ansträngt leende och just som hon skulle tacka böjde sig kvinnan fram mot hennes öra.
- ”Ta detta konstruktivt”, sa hon, ”du är en söt tjej, men du visade inte drivet de sökte, du pratade ju inte särskilt mycket. Ibland är det faktiskt så att tala innebär guld och tiga är silver.”
Vackra Piteå
När jag sitter och tittar ut över Max tak och konstaterar att varenada millimeter där utanför är täckt av snö eller frost och att den tunna dimman gör att Sundsgatan ser trollsk ut så må jag ändå konstatera att Piteå är vackert ändå. Eller kan vara. Trots att dimman kanske beror på foggen från Kappa. Kanske är på grund av mitt väckta fotointresse som gör att jag blir mer uppmärksam på saker som "egentligen" är vackra, vackrare när man tittar efter en andra gång.
Imorgon är det UPAFs första medlemsfest!