nellenoa

Jag går upp, är lite seg från den glada tillställningen dagen innan.
Möter upp sällskapet i grannhuset (Max) och beger mig till ett möte med en sponsor. Försöker få struktur på avtalet så att alla blir nöjda. Jag ses nog mest som en besserwisser. Är otroligt susig i huvudet under mötet, men kravet på att hålla god min gör att jag t.o.m. lyckas övertala mig själv om att allt är lugnt och att killen på andra sidan bordet är en polare också, inte bara sponsorn.
Går för att dela ut flyers. Minen blir svårare att hålla. Hoppas på att resten av gänget inte tycker jag är allt för knas. Fikat på Krokodil var i alla fall en mindre räddning från den sociala pressen. Kunde i lugn och ro ägna mig åt att lyssna på bandet som spelade utan att jag verkade konstig som tystlåten.
Efter fikat börjar alla som smått dra sig hemåt. Jag håller fortfarande minen någorlunda, men jag såg nog väldans trött ut.
När jag väl landar hemma i min lilla skolåda händer inte mycket mer. Får ett snabbt besök av min klasskamrat, men han lyckades inte få mig ur mitt bo.
Hinner tacka nej till två tillställningar. Nej, tre var det. Lördag och allt, inte likt mig. Märktes nog...
Sedan dess har jag sysselsatt mig med passivt socialiserande. Telefonen orkade jag inte svara i. Slötittar på TV, trots att det endast visas skit.


Så, efter att ha funderat över dagen så inser jag, va fan spelar det för roll?

Visst, jag har det jobbigt just nu
Visst, jag verkar konstig inför andra just nu
Visst, jag glider efter i mitt arbete just nu

Men vad gör det om hundra år när allting kommer'kring...?
Det finns dom som har det sämre...