nellenoa

Här sitter jag på fejsbok och tittar nostalgiskt igenom alla bilder på mig. Hur ego det än låter så påminner sammanhangen mig om svunna härliga tider som nu endast är ett minne blott. Det får mig att sakna, men samtidigt påminnas om mina härliga vänner. Dessvärre är vi aldrig på samma ort särskillt ofta och har därmed svårt att träffas, framför allt i större kvantitet. Det blir inte alltid lika självklart att ringa den ena eller den andra vid tillfällen som tidigare var självklara ringsituationer. Även om nutiden också är en underbar tid så saknar jag er, mina vänner. Hur lite vi än må höra av varandra så tänker jag på er, en hel massa faktiskt. För hur kan man inte tänka på något som värmer en?